Om avpassning


En konklusion av Bengt Green

Vid SM i vira i Stockholm år 2006 fanns viraspelare från Trelleborg i söder till Umeå i norr.
Det är allmänt känt att landets klubbar spelar med aningen olika budtabeller och betalningar.
Det brukar normalt inte vara några större problem att anpassa sig. Man tar helt enkelt seden dit man kommer. Klubbarna har också olika uppfattningar om när får säga pass.
En aning förenklat kan man säga att endast Stockholms Wirasällskap tillåter att man passar på vilka kort som helst, medan man i de flesta klubbar anser att man bara får passa när man har starka passkort.
Det handlar om en glidande skala alltifrån till Stockholms Wirasällskap till Viraklubben Göken i Göteborg, som tämligen strikt använder sig av de s.k. avpassningskonventionerna i Göran B Nilssons Handbok i vira.
Vid SM visade det sig att seden när det gäller att passa, inte var helt lätt att ta "dit man kom".

Två saker bör man ha i minnet när man läser vidare.

  1. Vira spelades från början om pengar. Det beskrivs tidigt som ett "gott kommersspel".
  2. Man förlorar mer på att sätta en bet i pullan än att låta någon annan spela hem en bet.
Vid spel på fyra kostar det sex pinnar att sätta en bet i pullan, medan det endast kostar två pinnar om någon annan vinner en bet ur pullan.

En titt i litteraturen.


I Ludvig Theodor Öbergs Nyaste spelbok (1858) ges endast denna korta och insiktsfulla anvisning om hur man bör passa:

Det första en spelare bör lära sig, är likväl, att spela med all möjlig köld, emedan frestelserna till spel äro vida fler i detta, än något annat; dernäst att icke begära något spel, utan skälig anledning, samt dervid göra noga avseende på motspelarens begär och förhållandet med färgerna, om i dem något större spel är att befara, hvartill man då bör undvika drifva.

Första gången i litteraturen som det framkommer att budgivningen sker utifrån olika filosofier är i Victorins Handledning i vira (1888).

Först en intressant iakttagelse av Victorin. när det gäller olika spelares reaktion när tålamodet brister.

Brister tålamodet -- ja, då kommer snart det ointresserade eller dumdristiga trotset, som hos några vill göra ingenting, hos andra allt. Båda delarne äro lika fördömliga, lika stridande mot spelets karaktär. Det förra blir endast ett mekaniskt handterande af korten, i analogi med exempelvis det gamla hederliga spelet »svälta räf», det senare blir ett rent hasardspel, närmast att förlikna vid knack eller kille.

Här antyds, kan man säga, de två olika uppfattningarna om hur spelet bör bedrivas som framkom vid SM i vira 2006. Sthlm:s Wira uppfattar ett spel där man endast kan passa på styrka (det dumdristiga trotset, dvs. trots att man inte har rimlig anledning att tro sig kunna spela hem ett spel, bjuder man ändå vidare) som ett hasardspel; man är tvungen att avge bud man inte har kort till och sedan förlita sig till talongen.
Övriga klubbar anser däremot att ett spel där man fritt kan passa, som ett mekaniskt och tråkigt hanterande av korten. Det är dock ingen som anser att det ena eller det andra skulle bero på bristande tålamod.

Så här tycker V. att man bör passa.

Vill man draga sig ur spelet och ej bjuda högre, säger man »pass».
Den, som stannar för högsta budet, behåller spelet, och de andra två, som passat, spela tillsammans emot honom.

V. säger ingenting om att det krävs något särskilt, utom den egna vilja, för att dra sig ur spelet och inte avge något högre bud. Han fortsätter:

Det bud spelaren afgifver gäller naturligen kortens värde med hänsyn till den användning, han tror sig kunna hafva af dem, men det gäller också samtidigt att icke inför en motståndare demaskera sitt spel så tidigt, att denne däraf i sitt eget spel kan draga nytta.
Och då slutligen, såsom nedan skall visas, två alltid spela mot en, måste man äfven i sin slughet iakttaga en viss försiktighet, så att man ej alldeles missleder sin blifvande bundsförvant i spelet.
Att förena dessa synpunkter är ofta kinkigt nog; några allmängiltiga regler har man också svårt att uppställa, emedan den individuella smaken och kombinationsförmågan här spela en så högst betydande roll.
Mycket beror också här liksom i allmänhet i vira på kännedomen om motståndarne och deras spelsätt.

Här kan man skymta en del av frågeställningen. V. anser att man bör rätta sina bud efter en eventuell medspelare så att man inte missleder denne. Man bör alltså inte avge bud som inte alls svarar mot de kort man har. Han utvecklar sitt resonemang.

Att uppställa några pålitliga regler för afgifvandet af buden i vira, är i högsta grad vanskligt, för att ej säga omöjligt.
Som vi redan påpekat, beror i vira så ofantligt mycket på individen själf. Vid afgifvandet af sina bud är han sin egen herre, och han fortfar att vara det, om han får behålla spelet.
Det är först sedan han passat, som hans intresse sammankopplas med en annan persons, och han vet ej ens på förhand, hvilken denna person är.
Det kan likaväl blifva B som C. Han måste därför med sina bud hafva ett tredubbelt mål i sikte: att skydda sig själf, d. v. s. söka få behålla de spel, hvartill hans kort verkligen gifva anledning; att narra eller tvinga en af motspelarne upp till höga bud samt slutligen att samtidigt söka så tydligt som möjligt vägleda en medspelare, hvilken han dock, då han afgifver sitt bud, ännu icke känner.

Om V. ansåg att man i stället för att passa på svaga kort alltid skulle vara tvungen att avge ett offerbud, borde han ha nämnt något om det i detta avsnitt. Även V:s syn på solospel är intressant.

Solospel bör spelaren, såsom vi förut sagt, hafva själfständigt med endast egna kort.
Några spelare anse, att ett solo, åtminstone ett trumfsolo, bör vara så starkt, att det endast under synnerligen missgynnade omständigheter kan förloras, andra åter anse att ett solo ej behöfver vara alldeles själfklart, och att man är i sin goda rätt att bjuda solo, endast man själf anser att spelet kan spelas hem.
Den senare åsikten torde nog vara den mera riktiga; den medgifver spelarne rätten att någon gång passa för solo, hvilket enligt den förra åsikten måste anses så godt som otänkbart eller åtminstone endast kunna ske i yttersta nödfall.
Det ligger i sakens natur, att solot måste vara ett starkt spel, och detta är så mycket mera af nöden, som motspelarne äga disponera talongen och sålunda kunna samla en stor trumfstyrka på en hand samt dessutom genom renonser utsätta spelaren för faran att förlora sina handkortspel.

Här visar sig de olika uppfattningarna igen. Övriga klubbar anser att man inte får bjuda ett lågt solospel om det inte är så gott som osättbart, medan Sthlm:s Wira tycker att man mycket väl kan bjuda ett lågt solospel utan att det är ett säkert hemspel.
På motsvarande sätt anser övriga klubbar att man inte får passa ett lågt solospel medan Sthlm:s Wira anser att man mycket väl kan passa.

Victorin har måhända modifierat sin uppfattning ett par år senare. I Välspelning i vira (1890) skriver han:

Det är för en spelare av stor vikt att veta om han har att göra med djärfa eller försiktiga spelare, med uppriktiga eller listiga spelare.
I förra fallet kan t.ex. en spelare bjuda djärft och spela försiktigt eller tvärtom, för att ej tala om dem som både bjuda och spela djärft eller - försiktigt.
Spelarens djärfhet eller försiktighet kan naturligtvis ökas i den mån han känner till sina medspelare.
Likaså har det såväl för spelaren som motspelaren en stor betydelse om den andre motspelaren, som passat för en tourné 6 eller ett sjuspel, är en pålitlig spelare, dvs. med sitt pass gifver till känna att han önskar, att den som bjudit (tourné 6) sjuspel, verkligen skall få spela det.
Allra värst är spelet med opålitliga spelare; en sådan kan begära i första hand, för att strax därpå passa på ett sjuspel, och göra detta endast på den grund att han har dåliga kort.
Det är nu visserligen sant att man ej bör alltför tidigt demaskera sina kort, men man får aldrig glömma att man har en stridskamrat, som man vilseleder på samma gång som fienden.... men ont gör det ofta; så t.ex. om B i mellanhand begär tourné 6 på dåliga kort, C passar (på goda kort) och A begär sjuspel, så är ju hela spelet förvridet och B sitter där med sina dåliga kort, utan utsikt att kunna hålla spelet uppe gentemot A, en skyldighet, som C utan svårighet kunde uppfyllt.

Här ger V. helt klart uttryck för uppfattningen att man skall passa först när man tror sig kunna sätta spelföraren bet (förutsatt att det är den pålitlige spelaren V. har som föredöme).
V. uttrycker sig visserligen inte i termer av avpassningskonventioner, eller ens håll, men han anser, i likhet med övriga klubbar, att den som passar lovar att korten duger till ett gott motspel.
Övriga klubbar skulle säkert skriva under på att som man spelar i Stockholms Wirasällskap är ju hela spelet förvridet.
Det gäller dock inte endast att passa på starka passkort, den pålitlige spelaren avger inte heller bud på dåliga kort.
Vart detta leder, om det endast är gask som återstår, när man inte har bra ingång till något bud, är svårt att säga.

I en debatt i Svenska dagbladet år 1905 där diskussionen, kan man säga, gällde vilket av spelen vira eller bridge som var bäst, framfördes de båda spelens för- och nackdelar.
I den första artikeln (som jag inte har) verkar författaren tycka att det är utmärkt att whisten och bridgen tränger ut spel som priffe, poker, ecarté och vira.
Försvararen av vira (signaturen Lw, som även han tycker att det är bra om poker, ecarté och priffe försvinner) räknar upp en mängd företräden för vira och berör även budgivningen.

Så här bjuder en skicklig viraspelare:

Han bör fästa noggrann hänsyn till sin motståndares karaktär och skaplynne, om denne är järf eller försiktig, fantasirik eller med trög kombinationsförmåga, om han är "betsnål" eller föredrager att göra sin motståndare bet.
Så snart att han fått sin motståndare så långt, att han har grundad utsikt att göra honom bet, släpper han taget, för så vidt han ej genom ett absolut säkert, högre spel kan drifva honom ännu längre.
Men ej nog härmed: en skicklig viraspelare bör vara verklig gentleman, ej blott i den meningen, att han undviker "knoddäna" iinterpellationer och åthäfvor under spelt, utan äfven i så motto att han uppoffrar sig för det gemensamma bästa, d.v.s. å ena sidan hellre riskerar en sannolik bet, än att släppa hem motståndaren, och å andra sidan låter motståndaren sätta sina betar, hellre än att själf hemtaga ett säkert eller så godt som säkert spel.
Hvar anses väl i whisten tillfälle att utveckla dylika karaktärsegenskaper?

Med betsnål bör Lw mena en spelare som passar på svaga kort. Lw är litet villrådig.
Först menar han att endast om man har ett absolut säkert spel, så bör man bjuda vidare i annat fall släpper man taget, förutsatt att man har grundad anledning att sätta spelföraren bet.
Lw resonerar här mitt emellan Sthlm:s Wira och övriga klubbar. Vad han menar beror mycket på hur han använder ordet grundad.
Sedan kommer något som är obegripligt för nästan varje person som älskar spel, det må gälla sällskapsspel, pengaspel eller tävlingsspel.
V. menar att en skicklig viraspelare också bör vara en gentleman som uppoffrar sig för det gemensamma bästa och hellre riskerar att sätta en bet än att ge motståndaren ett enkelt hemspel!
Det verkar också ligga något gentlemannamässigt i att inte bjuda och spela hem ett säkert eller så gott som säkert spel, utan då hellre passa och göra motståndaren bet (det beteende som tidigare kallades att lurpassa).
Lw:s resonemang är just det som övriga klubbar för.

Författaren till den första artikeln svarar någon vecka senare och försöker då förklara att han visst inte önskade virans snara död.
Viran kan få vara kvar, men den når ändå inte upp till whisten eller bridgen.
Han verkar inte själv spela vira men fick som ung tillfälle att beskåda virapartier och beskriver sina upplevelser:

Jag hoppas det ej stämplats som någon tillgjordt aristokratisk uppfattning om mina första intryck ej voro så gynnsamma af detta spel, som för öfrigt hade den egenskapen att det sällan spelades, mon oftast "lades upp", hvarpå följde en diskussion, mer eller mindre angennäm, beroende på vederbörande spelares bildnings- och intelligensnivå.
Jag kunde ej undgå att, då jag jämförde detta spel med den tysta, eleganta whisten, sådan jag sett den utöfvas af min far och hans korrekta gamla vänner, liksom känna en andlig "arom", typisk för de båda spelens ursprung.
Och kanske var det ett slags ungdomligt estetsnobberi som dref mig att föredraga den exotiska bouquén af engelsk gentleman framför den fosterländska odören af uppländsk bruksbokhållare.

Sedan kommer en tredje person in i debatten.

Till skillnad från de tidigare två så verkar han behärska såväl vira som bridge och också priffe, som han vägrar att sortera i samma fack som poker och ecarté.
Under senare tid har han helt övergått till bridge. Han skriver många intressanta saker:

Det är icke fråga om att icke vira kan vara förtjusande roligt.
Därtill fordras dock att man skall vara någorlunda jämngoda spelare, som känna hvarandra, att poängen är passande, att buden äro friska utan att därför gå till öfverdrift och, framför allt, att man spelar fort. (---)
Nu är det det ju ofta så, när goda vänner spela vira tillsammans, att när en sitter i otur blifva de andra djärfvare, under det att han håller sig tillbaka, och på så sätt utjämnas förlusten lätt nog.
Men om så icke är fallet, utan motspelarneI till det yttersta begagna sig af sina chanser? ja, då inträffar det som i vira är så ytterst vanligt: att en spelare kommer i misstämning och förebrår sina medspelare att de lurpassa, under det att han själf af alla krafter försöker att göra detsamma. (---)
Vira är, det måste erkännas, egentligen ett simpelt spel, hvars princip är, att spelarne skola försöka att lura hvarandra.
Om jag skall spela vira väl, så måste jag bjuda ojämnt och ofta göra bud endast för att maskera mina kort och vilseleda motspelarne.
En god viraspelare gläder sig mera öfver en motspelares olycka, än öfver att själf taga hem ett spel. (---)
Försök att spela vira med några af de försiktiga gubbarne, som lurpassa långsamt och glädja sig icke öfver spelet, utan öfver att tjäna en femma! Det är trefligt, eller hur? (---)
Vira är ett enerverande spel, och en känd sak är, att intet af intelligensspelen så ofta ger anledning till missstämningar, som just viran. (---)
Slutligen är det en stor fördel att poängen är utan betydelse för själfva spelet. Helt annat är det i vira, där en för låg poäng lätt verkar att gask blir lägsta budet.

I Nya vira-boken från 1910 skriver Einar Lindström:


Vid alla spel gäller det att vinna. Ingen människa spelar för att förlora, såvida man ej på ett fint sätt vill öva välgörenhet mot sina medspelare. Därför gäller som regel även i vira: Sköt edra kort så att ni för varje ny givning vinner så mycket som möjligt på dem, eller om ni ej kan vinna att ni förlorar så litet som möjligt.

Det finns två sätt att vinna i vira.
1) att själv taga hem ett spel,
2) att laga så att en av motspelarna sätter bet.
Det är naturligtvis omöjligt att bestämt tala angiva när man skall begagna sig av det ena eller det andra sättet men som huvudregel kan man uppställa:
Passa när ni har sådana kort att ni tror er om att kunna sätta den bet, som får behålla sitt bud, men passa inte för tidigt, om ni själv ej har goda passkort. (---)
Man måste således ha håll för att passa på gök och man måste även ha håll för att passa på andra bud, fastän det ej är stadgat bestraff för brott häremot.
Man måste även ha starkare kort för att passa på ett bud i första hand än i andra. Om A säger 7-spel måste B vara garderad i 3 à 4 färger för passa och C i 2 à 3. (---)
Å andra sidan kan det förekomma fall där det gäller att förlora så litet som möjligt, d.v.s. att man själv har så dåliga kort, att man måste förmoda, att man går bet, om man får behålla ett begär och dessutom fruktar att någon av motspelarna skall gå hem i ett högre och dyrare spel om man driver upp honom och man gör då klokt i att passa och hoppas på bättre kort nästa gång.
Detta är dock ett undantagsfall.
I Reformvira från 1938 försöker Lindström att ge viran en vitamininjektion i syfte att ta tillbaka en del av den mark man tappat till bridgen. Lindström upprepar vad han skrev år 1910.

I den gamla viran var ju regeln för pass på ett bud, att den, som först passar bör vara väl garderad i, om det gäller trumfspel, minst tre färger och andrahandspasset betyder garder i minst två färger.

Lindström inför möjligheten att med en dubbling understryka styrkan av ett pass och berör vår frågeställning under rubriken Snålspelning och lurpassning.

Reformviran motarbetar på ett utmärkt sätt en osed som bland spelarna av den gamla viran fått rätt stor utbredning, nämligen snålspel, som tog sig uttryck i att passa på alldeles för svaga kort

Ytterliga bidrag till diskussionen.


Flera personer har genom årens lopp, så gott deras minne förmått, gett upplysningar om hur man passade förr i tiden.
Det är få som säger att man kan passa hur man vill, dvs. även med svaga passkort.
De flesta säger att man för att passa ett lågt trumfspel bör ha två-tre håll.

Några säger att man höll ganska hårt på denna regel, men att det inte skedde någon bestraffning av den som inte passade på styrka.
Andra menar att det mest är tumregler, som man mycket väl kan avvika från.

Ulf Larsson i Malmö viraklubb är nog den som bäst genomskådat hela saken när han sa: "Sätt beten till 1000 kr, så får du se vad folk passar på"

Tydligaste svaret kanske Knut Kristoffersson, också i Malmö viraklubb, står för. Jag frågade om vilka kort som krävs för att passa på 7-spel och han svarade utan att tveka: "Det beror på".

Hos släkten Drakenberg har man spelat vira "i alla år". Man har mest hållit spelet inom den egna kretsen och några avpassningskonventioner från Göran B Nilssons Handbok i vira har man definitivt inte tagit till sig.
Man får dock inte passa hur som helst. Upp till och med 8-spel krävs det ordentliga håll för att få passa.
Hos Drakenberg handlar vira om "ära och förnedring".

Göran B Nilsson har, förutom att ha skrivit boken Handbok i vira (1972), också forskat i släkten Wallenberg.
Den förste Wallenbergaren, om man nu kan säga så, sägs ha dragit in lika mycket pengar på vira som på sin tjänst som löjtnant.

Begreppet lurpass


Så här står det i SAOB om lurpass.

LUR-PASSA(I 2 b).

BRUK: spelt.

BETYDELSE: om (kort)spelare (som själv har goda kort): "passa" för att narra motspelaren. WETTERSTEDT ConvOrdb. 146 (1822).

Det är lite kort information om vad som avses med goda kort. Det mesta tyder på att man med goda kort menar goda kort att själv fortsätta budgivningen.
Alltså, man sitter med goda kort för ett eget bud, men väljer ändå att passa i avsikt att sätta spelföraren bet.
Detta är att lurpassa. Man lurar motspelaren. Det är intressant att det är detta pass, dvs. ett pass med kort och avsikten att sätta spelföraren bet, som fått benämningen lurpass.
Inte ett pass på svaga kort! Man kan till och med tolka det så att det normala passet, är ett pass på just svaga kort.
Begreppet verkar skifta innebörd någon gång vid sekelskiftet 1800/1900. Härefter är en spelare som lurpassar en spelare som passar trots att han har dåliga kort, kort som inte duger till att sätta spelföraren bet. Man börjar också att använda uttrycket tjuvpass, dvs. man gör något man inte har rätt att göra (beter sig som en tjuv) och snålpass.

Slutsatser


Det må vara så att ordet avpassningskonventioner uppfanns av Göran B Nilsson, men företeelsen, att endast passa på starka kort, är betydligt äldre.
Det verkar inte heller som om det är utbredningen av de riktigt dyra hasardbuden, som började dyka upp på 1910-talet (tringel, pingel och karusell med dödsknäpp), som är anledningen till att man börjar ställa krav på passkorten. Vad är det då som händer med viraspelet i slutet av 1800-talet?

Det är så gott som omöjligt att dra några säkra slutsatser av några få rader i en mycket sparsam litteratur och några spridda uttalanden från viraspelare.
Det är dock fritt att spekulera.

  1. Man slutade att spela vira om pengar, vilket medförde att spelet blev annorlunda. Vira är ett gott "commerce-spel". Ett sådant kräver insatser. Om man tar bort insatserna så blir det ett annat spel. Det kan vara så att kravet på passkort kompenserar den kvalitetsförlust som spelet råkar ut för när pengarna tas bort.
  2. Gök-konventionen kom till, vilket smittade av sig på andra bud. Idén om att kräva vissa kort för att säga pass gillades av en del.
  3. Vira är ett egentligen ett livsfarligt spel. Allt som oftast händer det att en spelare hamnar långt efter de andra spelarna. Vira fungerar i det läget som kvicksand, den som sprattlar emot sjunker än snabbare. Det är nästan hopplöst att försöka spela tillbaka en förlust genom att bjuda över och bli spelförare. Om man kräver vissa kort för pass, så jämnas spelet ut och man slipper att ideligen sitta i ett sällskap där "två skrattar, en svär".

Det verkar som om man framemot sekelskiftet 1800/1900 fortfarande insåg att det mest lönsamma sättet att spela vira är att passa när man inte har en ingångshand till ett högre bud.
Denna insikt verkar ha försvunnit idag. Göran B Nilsson skriver att det ligger i det egna intresset att följa avpassningskonventionerna.
Så är det inte. Det är alltid billigare att låta spelföraren gå hem än att bjuda över och själv bli tvungen att sätta bet.

Hur bör man då spela vira? Jag är övertygad om att ett spel kräver att de som spelar vill vinna. Var är annars leken?
De som förespråkar avpassningskonventioner brukar klaga på att det bara blir låga bud som spelas om man inte har konventioner.
Om spelet skulle gå ut på att spela höga bud, så är det väl bara att ta bort alla bud under gök.
Själv tycker jag att det kan vara nog så spännande att spela ett begär som är på vippen att gå hem.
Ett spel med avpassningskonventioner rättfärdigar ett spel där en spelare hela tiden kan åberopa brist på goda passkort för att gå upp och ta en gask.
Hur roligt blir spelet när en och samme spelare hela tiden blir spelförare i gask, som sedan oftast läggs?

Bengt Green, december 2006