Stockholms Wirasällskap

  I nr 40 av eder ärade tidning förekommer under rubriken "Bridge" "några betraktelser", genom hvilka man får veta, att nämnda spel "mest fängslat den intelligentare delen av kortspelare", att "den hotar priffen, viran, pokern m.m. med undergång". 

  Då spelet wira nämnes i samma vefva som "priffe" och till och med poker, är man frestad att betvivla huruvida artikelförfattaren själf tillhör den intelligentare delen av kortspelare.
Han borde eljest veta, att wira står lika högt öfver whist (med alla dess mer eller mindre lyckade variationer, hvilka endast äro försök att minska detta spels tröstlös enformighet), som whist öfver poker, ecarté och liknande spel, lämpade för den rest av intelligensen, som ännu återstår för storhopen f "la jeunesse dorée" efter intaget af en opulent middag.

  En hvar erfaren kortspelare, som något tänkt sig in i de matematiska kombinationer, hvilka utgöra det intelligenta kortspelets kärna, har nogsamt fått klart för sig, att spelet "à trois" är vida öfverlägset spelet "à quatre". Därtill kommer vid jämförelsen mellan vira och whist ett särskilt moment, nämligen de bud, som i wira föregå själfva spelet.
Genom dessa blir vira, alldeles frånsedt dess rika omväxling, lika öfverlägset whisten, som strategien är en högre vetenskap än taktiken.
I wiran skapar man, så att säga, genom sina bud i viss mån själf sin ställning, hvilken möjliggör att, efter spelets fixering, med tillämpning af klok taktik antingen göra sin motståndare "bet", eller själf hemtaga sitt spel.
I whist däremot får man utan vidare börja striden i den ställning, man genom korten en gång fått, och, man må vara aldrig så fulländad taktiker, kan man, dåligt beväpnad, intet uträtta mot den bättre beväpnade överlägsne fienden, hvartill då kommer att man kan hafva en enfaldig bundsförvant, som försör de få chanser man eljest kunde hafa.
  Man är, med ett ord, "slagen till en slant" och följden är ock att en öfverlägsen skicklig whistspelare kan sitta afton efter afton med fullständiga klåpare och ändock vara den ständigt förlorande.
Detta är synnerligen karaktäristiskt för hela spelet att en skicklig spealre har i detsamma endast minimala chanser att vinna, medan i wira en skicklig spelare som råkat få två doliga medspelare möjligen kan ligga under en afon, men näppeligen flera aftnar å rad.
Man kan ju hafva otur äfven i wira, men man kan då iakttaga ett försiktigt spelsätt och dymedelst minska sin förlust, hvilken möjlighet är utesluten i whist.
Medgifvas bör, att det är ganska svårt att spela whist fulländadt, enär därtill fordras en oafbruten ansträngd uppmärksamhet öfver hvar skiftning af spelet.
Men när allt kommer ikrin har man just intet annat att göra än att draga sina färger så, som krtens antal och varör ttydligt nog anger för en erfaren spealre, att markera, ej blott efter egna kort utan med ledning ag öfriga spelares kast, osv.
Detta gäller den s.k. "torrwhisten", utan trumf; i trumfwhisten gäller frågan hufvudsakligen om man bör börja trumfa eller ej, och i detta afseende torde ingen whist-"vetenskapen" i världen kunna lämna för alla fall tillämpliga regler, enär allt ju beror på hvad medspelaren har, hvarom man absolut intet vet.
Den lilla ansats till "bud", som förekommer i den nya whist-variationen "bridge", uppväges tillfullo genom regeln att en spelandes kort läggas upp.
Någon "högre" vetenskap (à la Cavendish ) borde sedan i sanning ej behöfvas, för att kunna sköta spelet. 

  Men om det kan vara svårt att spela whist fulländadt, så fordras dock därtill inga andra egenskaper än en kombinationsförmåga af ganska låg grad och därtill oafbruten spänd uppmärksamhet.
För att vara en fulländad viraspelare fordras däremot en vida högre grad af intelligens och –  karaktär, hvartill kommer såsom en conditie sine qua non ett visst mått af fantasi. En skicklig viraspelare bör efter de första buden göra upp en liten plankarta i sin fantasi öfver kortens förmoda placering, korrigera denna om nya bud tillkomma, och handla därefter.
Han bör fästa noggrann hänsyn till sin motståndares karaktär och skaplynne, om om denne är järf eller försiktig, fantasirik eller med trög kombinationsförmåga, om han är "betsnål" eller föredrager att göra sin motståndare bet.
Så snart att han fått sin motståndare så långt, att han har grundad utsikt att göra honom bet, släpper han taget, för så vidt han ej genom ett absolut säkert, högre spel kan drifva honom ännu längre. Men ej nog härmed: en skicklig viraspelare bör vara verklig gentleman, ej blott i den meningen, att han undviker "koddäna" iinterpellationer och åthäfvor under spelt, utan äfven i så otto att han uppoffrar sig för det gemensamma bästa, d.v.s. å ena sidan hellre riskerar en sannolik bet, än att släppa hem motståndaren, och å andra sidan låter motståndaren sätta sina betar, hellre än att själf hemtaga ett säkert eller så godt som säkert spel.
Hvar anses väl i whisten tillfälle att utveckla dylika karaktärsegenskaper? Häritll kommer, att i vira misère-spelenerbjuda såväl en rikare omväxling, som ock en möjlighet att draga nytta äfven af småkorten. Man har mot viran anmärkt att i dett spel hufvudviken ligger på buden, men att själfva efterspelet är relativt lätt.
Det må vara sant, att många spel bli "upplagda" och ej behöfva spelas, andras efterspel blir lätt och föga anstränger intelligensen: detta må ock anses som en fördel, då det ger tillfälle till en momentan hvila.
Och hvad svårigheten att sköta "efterspelet" beträffar, så torde det vara ansenligt svårare att rätt köpa för och spela mot en köpmisère, en solo-misère eller misère-gasque på hand, än att rätt sköta korten vid en whist-dito. Hr S. har fullkomligt rätt däri, att i hufvundstaden *) endast ett fåtal spela kort väl, d.v.s. göra kortspelet genom eftertanke och beräkning till ett gentlemän värdigt tidsfördrif.
Vanligen är det vid universiteten, i bergslagen och i Norrland, som man anträffar de verkligt god viraspelare; måhända äro de långa vinterkvällarna och saknaden af operetter, varitéer och guldkrogoar förutsättningar för att de unge intelligente männens håg vändes till viraspelet.
Säkert är att verkligt drifna spelare efter endast obetydlig instruktion och öfning lätteligen skulle kunna väl sköta skat, l'hombre och andra med vira närbe­släk­tade spel, men ännu lättare whist, medan däremot whistspelets engelske koryfeer nog skulle få ett bening göra att lära sig vira.

  Sverige är utan tvifvel de skicklige kortspelarnes land par preference, och ett mera sinnrikt, omväxlande och på samma gång symmetriskt spel än vira, har aldrig konstruerats.
Men, frånsett att det anstränger intelligensenn, torde detta spel, just därför att det är så genuint svenskt och ej spelas i utlandet, ej tilltala den stora hopen af kortspelare, hvilka naturligtvis, då de läsa i tidningarna, hurusom Hr Vaderbilt och Rockefeller spelat poker om så och så mycket, hertigen af Gramdet förlorat en landtegendom till markisen af Carabas på écarté och hertigen af Devonshire spelat whist i 13 timmar med sina vänner på Charltonklubben, hafva klart för sig af dessa spel äro de "finaste" i världen och därför ock af dem själfve böra bedrifvas.

  Må så vara, att whisten (eller bridge, hvilket ungefär är enahanda) undantränger poker, écarté och knack, detta är ett framsteg liksom då islan undantränger fetischismen, men om den skulle undantränga viran, vore detta likabetydande med en tillbakagång i civilisation och intelligens – dont Dieu nous garde!

*) Anmärkningsvärt är, att de enda förändringarna i viraspelets konstruktion, som föreslagits på de ensare decennierna, utgått från hufvudstaden: den ena afser uteslutandet af misère-gasque på 2 och 3, hvarigenom den logiska och symmetriska följden af de 4 misère-gasquarna upphäfves, det andra är införandet ag vingel 8 och tringel 9 (med intagandet af  resp. och 3 betar), en vacker ansats att höga viran till knackspelets nivå!

   Anhålles vördsamt om införande i eder ärade tidning af följande:

  I min lilla uppsats om bridge kom jag, till följd af en konstruktion, liknande den kända "mare aliaeque insulae", att fälla ett yttrande om viran, som tydligen – och jag medgifver det, lätt förklarigt – missuppfattats af Lw.

  För att klargöra min mening ber jag få formulera mitt påstående sålunda:

  1) På de senare åren har whisten (och på sista tiden bridgen) börjat återeröfra sin rangplats på de öfriga spelens bekostnad (viran, priffen, pokern etc.).

  2) Det vore ingen förlust om de andra "själaförslöande" spelen, priffe och pokern etc. (aliaeque insulae) dödades af bridgen. Genom en olycklig formulering kan det synas, som om viran, hvilken blott hänför sig till moment 1, äfven skulle falla under mom. 2.
Så har dock ej varit min afsikt, och får jag högtidligt förklara, att det aldrig varit min mening att likställa ett spel af virans rang med t.ex. den typiskt "knoddäna" pokern!

  Att jag dock fortfarande – och trots Lw:s alldeles riktiga anmärkning om den sorgliga belägenheten, hvari en god whistspelare befinner sig med dåliga kort och dita medspelare (hur går det för öfrigt i vira med kombattanter som lurpassa o.d.?) – håller på whistens och bridgens företräden i rangordningen, framför viran, beror på flera omständigheter.
Redan nu skall jag göra ett medgifvande som förklarar en af de predisponerande orsakerna till min och – förlåt att jag säger det! – sannolikt äfven Lw:s motsatta åsikter. Vi sakna båda tydligen tillräckliga kunskap om det resp. föremålet för motpartens entusiasm.
Jag tillstår villigt att jag ej ens kan kalla mig en medelmåttig viraspelare; och jag hyser den förmodan – att döma af åtsklliga af Lw:s yttranden om whisten, så som t.ex. "den kombinationsförmåga af ganska låg grad" som behöfsför att spela whist väl m.m., att han, utan att behöfva göra allt för stort våld på sig kan lika upprik­tigt göra detsamma för sin del om whist och bridge. Det är därför ej alls blott på grund af egna iakttagelser som jag fått en något annan uppfattning, utan har det sin grund i flera omständigheter.
Redan då jag i min ungdom vistades i landsortens olika delar i tjänsteärenden, deltog jag, oftast som åskådare, i åtskilliga virapartier. Jag hoppas det ej stämplats som någon tillgjordt aristokratisk uppfattning om mina första intryck ej voro så gynnsamma af detta spel, som för öfrigt hade den egenskapen att det sällan spelades, mon oftast "lades upp", hvarpå följde en diskussion, mer eller mindre angennäm, beroende på vederbörande spelares bildnings- och intelligensnivå.
Jag kunde ej undgå att, då jag jämförde detta spel med den tysta, eleganta whisten, sådan jag sett den utöfvas af min far och hans korrekta gamla vänner, liksom känna en andlig "arom", typisk för de båda spelens ursprung. Och kanske var det ett slags ungdomligt estetsnobberi som dref mig att föredraga den exotiska bouquén af engelsk gentleman framför den fosterländska odören af uppländsk bruksbokhållare.
Med årens konservatism har detta hållit i sig, men detta är naturligtvis en smaksak, och långtifrån något skäl. Hvad som för mig gällt mer äratt af de bästa svenska kortspelare jag har äran känna – (och däribland finnas – jag hoppas den ärade författaren är grannlaga nog att tro mina ord – några som säkerligen äro bland de mest auktoritativa i vårt land) flertalet vid resonemang härom, förklarat som sin åsikt, att bridgen är ett både intressantare och mer kräfvande spel än viran.
De flesta ha dock tillägt: "Men den ursprungliga whisten, väl spelad, är och förblir dock alltid det  ä d l a  spelet!" Jag har en svag aning om att en internationell jury, sammansatt för att yttra sig härom (och inte skulle det väl vara alldeles ogörligt för en begåfvad utländing att lära sig vira?) skulle komma till liknande resultat.

  För att beröra de båda spelens "vetenskaplighet", vill jag påpeka, att den skicklige whistspelaren kan i det närmaste under spelts gång "placera" de femtiotvå korten på "de olika händerna". Hur den "matematiska noggrannheten och logiska slutledningskonsten" kan utföra något dyligt i viran, där 13 kort ju alltid sväfva mer eller mindre i det dunkla, kan jag åtminstone ej fatta.

  Den ärade författarens något öfverraskande påstående att "Sverige är utan tvifvel de skicklige kortspelarnes land par préférence" fröjdar min patriotism, men icke min sanningskärlekhet.

  Att jag vågat hysa den uppfattningen att Lw ej tillräckligt satt sig in i bridgens olika faser, har bland annat sin grund i hans ytterrande om"den lilla ansats till bud som förekomma däri".
Ja det är mycket sant att buden äro enkla och få, men enligt min åsikt är det just detta som gör både whistens och bridgens storhet att grundtanken är enkel, men tillämpningen gifver anledning till så oändligt varierande kombinationer, för hvilka det här skujllle vara för långt att redogöra.
(Bara ett litet exempel på att enkelhten är mer skenbar än reell, är att med alldeles samma kort, hvarmed vid en remiss man i ett fall skulle bjuda spa­der, d.v.s. det lägsta budet, säger den gode spelaren, i vissa ställningar af spe­let, sans atout, d.v.s. det högsta budet etc. etc.) Grunddragen af schack kunna läras på några minuter, men ett människolif kräfves för ernående af mästerskap däri.
Om viran på grund af sina många bud därför är snillrikare, torde få dragas i tvifvelsmål. Åtminstone brukar det annars anses som karakteristiskt för det genialiska att det verkar stort med små medel, och för medelmåttan att braska med en komplicerad apparat.

  Alldeles mot min afsikt har jag kommit in på en liten strid om vira och whist, hvilken alls ej var meningen med – säkerligen ej det strategiska eller taktiska målet för – min uppsats.
Jag nerlägger gärna min talan och skall, om så behöfs, kompromissa med Lw. blott vi hålla på hvad som synes vara gemensamt för båda, nämligen att pokern o.d. spel böra bannlysas ur intelligentare kretsar och ersättas med spel af högre klass, som bättre befordra tankeskärpa, minne och kombinationsförmåga.
Vidare kan jag, i likhet med Lw, ej annat än med ledsnad konstatera, att en mycket stor del af våra spelande her­rar hafva en olycksalig tendens att "bättra på" olika spel genom tillägg à la slängknack. Lika som Lw framdrager exempel på hur man sökt försämra viran, har man ej heller kunnat hålla fingrarna från bridgen, utan infört en del förändringar af originalet, som rubba spelets grundidé till förmån för hasarden.
Så t.ex. bruket att lägga ett ej dubbladt spaderspel för en trick: att göra omdragning för gifven i stället för att låta den gå i tur och ordning m.m. Grandissimon, whist med nolla o.d. äro andra typiska exempel bara.
Till följd af denna öfverenskommelse i åsikter har det varit mig ett nöje att läsa Lw:s briljanta uppsats, hvilken bådar godt för väckande af en mer gentlemannalik uppfattning om kort­spelets ändamål och medel, skada blott att den stilistiskt eleganta artikeln skulle skämmas af det där lilla obehöfliga argumentet om min ringhets "intelligens"; en person med Lw:s talang kan säkert öfverlämna bruket af en liknande passus åt skribenter af lägre rang.

                                              S.

  Undertecknad, intresserad kortspelare, har med mycket intresse följt de två inlägg på kortspelets område, osm på senare tid förekommit i eder tidning och ber härmed att också få framställa några synpunkter.

  Först och främst bör man hålla fast vid de grundolikheter, osm finnas mellan de två olika slagen kortspel: hasardspel å ena samt intelligensspel, såsom whist, vira, chieben och äfven det af Lw med orätt föraktade "priffe", å andra sidan.
I de förra kan visserligen fordras både omdöme och karaktär, men själfva kombinationen vid utspelet är inskränkt till ett minimum, under det att åter vid de senare utspelet är hufvudsaken. Sedan har ju äfven inom intelligensspelen själfva utspelet tillmätts en mer eller mindre dominerande ställning och i detta fall torde viran och whisten i dess ursprungliga form kunna betecknas såsom de båda ytterligheterna.
Hvilket utaf dessa spel jag föredrager blir nu alltid i viss mån en smaksak beroende på olika naturell, men jag behöfver därför icke gå till en sådan påtaglig öfverdrift som att säga att "ett mera sinnrikt, omväxlande och på samma gång symmetriskt spel än vira har aldrig konstruerats".

  Det är icke fråga om att icke vira kan vara förtjusande roligt. Därtill fordras dock att man skall vara någorlunda jämn­goda spelare, som känna hvarandra, att poängen är passande, att buden äro friska utan att därför gå till öfverdrift och , framför allt, att man spelar fort.
Vira kan under sådana omständigheter vara ett synnerligen angenämt tidsfördrif, ger anledning till intressanta kombinationer och iakttagelser rörande medspelarnes skaplynne och erbjuder en ganska stor omväxling. Det är ett ofta hördt påstående, att vira har den fördelen framför de flesta andra kortspel, att jag kan använda både stora och små kort. Detta påsående måste nu först och främst förvisas till myternas område. Tvärtom är jag i vira i sådant afseende vida sämre ställd än t.ex. i whist.
Möjligheten att använda både små och stora kort är ju lika äfven för mina motspelare och ger dem samma chanser att med små kort mot mina stora och vice versa, som jag själf har gent emot dem, och så kommer därtill , att jag alltid har två personer emot mig. I whist sår man däremot två mot två och utsikten att någon gång trots otur stå som vinnande är således större.

  NU är det det ju ofta så, när goda vänner spela vira tillsammans, att när en stiter i otur blifva de andra djärfvare, under det att ha håller sig tillbaka, och på så sätt utjämnas förlusten lätt nog.
Men om så icke är fallet, utan motspelarne till det yttersta begagna sig af sina chanser? ja, då inträffar det som i vira är så ytterst vanligt: att en spelare kommer i misstämning och förebrår sina medspelare att de lurpassa, under det att han själf af alla krafter försöker att göra detsamma.

  Vira är, det måste erkännas, egentligen ett simpelt spel, hvars princip är, att spelarne skola försöka att lura hvarandra. Om jag skall spela vira väl, så måste jag bjuda ojämnt och ofta göra bud endast för att maskera mina kort och vilseleda motspelarne.
En god viraspelare gläder sig mera öfver en motspelares olycka, än öfver att själf taga hem ett spel. Det skall vara en nation, sådan som den svenska, med in flotthet och sitt lättsinniga för­akt för penningar, där vira trots detta kan få utbredning.
På andra ställen skulle det icke gå. Försök att spela vira med några af de försiktiga gubbarne, som lurpassa långsamt och glädja sig icke öfver spelet, utan öfver att tjäna en femma! Det är trefligt, eller hur?

  Viran har vidare det felet, att själfva utspelet är för mycket undanträngdt. Hur ofta förekommer det icke, att spelen oafbrutet läggas eller äro upplagda, och hvilken tid åtgår icke för allt detta köpande i talongen och ordnan­de af korten.
Sitter man så själfv i otur, så har man sannerligen föga nöje af sin afton. Vira är ett enerverande spel, och en känd sak är, att intet af intelligensspelen så ofta ger anledning till missstämningar, som just viran.

  Låt oss sedan göra en liten jämförelse med den nya art af whist, som nu är fråga om, eller bridgen. Hr Lw är tydligen en inkarnerad viraspelare och att öfvertyga sådana om, att det finnes ett bättre spel än vira, vet jag af erfarenhet är en mycket svår uppgift.
Det enda sättet härför är, att Lw upprepade gånger får under god handledning spela bridge. Det märkes alltför tydligt af Lw:s reflektioner, att det är just detta som fattas.
Undertecknad har under många år tillhört ett lag goda och intresserade viraspelare, men sedan gammalt haft en viss förkärlek för whist och läst sin Cavendish med största intresse. För åtskilliga månader sedan började vi på försök att spela bridge och resultatet är nu, att viran är totalt bortlagd och vi samtliga allt mera börja tillämpa de engelska reglerna för spelet, som därigenom för hvarje dag vinner i intresse.

  Det är ett absolut misstag af Lw att bagatellisera budens betydelse i bridge. För att bjuda rätt fordras minst lika stort omdöme som i vira. Hvad betyder en remiss under för handen varande förhållanden?
Svaret på den frågan kan ligga i en ytterst vansklig kombination mellan min medspelares naturell, mina egna kort och markeringen. En fördel framför viran springer genast i ögonen. Lurpassande premieras icke.
Den, som icke fullt ut begagnar sina chanser och gör det på ett förståndigt sätt, skall ovillkorligen i längden blifva förlorande. Det är så långt ifrån att "en öfverlägset skicklig whist- (resp. bridge) spelare skulle kunna sitta afton efter afton med fullständiga klåpare och ändock vara den ständigt förlorande", att motsatsen tvärtom är nästan säker.
Jag har roat mig med upprepade gånger att lägga märke till, hvad felspelningarna inverka på slutresultatet i bridge, och det är förvånande mycket, vida mer än i vanlig whist. Ofta har jag kunnat tydligt konstatera, då jag varit förlorande, att hela förlusten kan föras tillbaka till blott ett par enstaka felspelningar.

  Min erfarenhet är nu, att bridge är ett vida svårare spel än vira. Det är också helt naturligt, då jag har en tredjedel fler kort att hålla reda på. Hr Lw talar så föraktligt om, att ena handens kort läggas upp och att sedan icke behöfves någon högre vetenskap för att sköta spelet.
Faktum är dock, att just vid skötandet af trekarlens kort mycket ofta begås grofva fel, äfven af ganska goda spelare. Anspråken på spelet ökas. Ett rätt bedrifvande af detsamma fordrar ibland en mycket invecklad kombination och det är rent af löjligt att se, hur ofta just första kastet är bestämmande för hela utgången.

  Hr Lw fäller på tal om trumfning det påståendet, att i trumfwhist allt beror på hvad medspelaren har, hvarom man absolut intet vet, och synes härvid syfta på att spelet icke blifvit tillräckligt upplyst genom bud. Äfven om jag sitter i otur, har jag alltid intresse utaf själfva utspelet, mottager underrättel­ser af min medspelare och ger honom underrättelser tillbaka. Jag spelar med 26 kort däraf jag först under spelets gång, men ju förr dess bättre, får reda på, hvilka de 13 äro.

  Vidare bör framhållas den stora öfverlägsenhet framför vira, som ligger uti den för bridgen gällande principen, att det är bättre att upplysa sin medspelare än att söka vilseleda motspelaren.
Det är ett spel för gentlemän och ett spel, som jag med nöje kan spela äfven med en person, som jag icke är närmare bekant med. Slutligen är det en stor fördel att poängen är utan betydelse för själfva spelet. Helt annat är det i vira, där en för låg poäng lätt verkar att gask blir lägsta budet.

  Hr Lw fäller till sist det öfverraskande påståendet att Sverige är de skicklige kortspelarnes land par préférence.
Undertecknad, som spelat både vid universiteten, i bergslagerna och i Norrland, vill på det bestämdaste protestera mot en så löjlig själföverskattning. Faktum är, hvilket också bäst bestyrkes af vår spellitteratur i jämförelse med t.ex. Englands och Amerikas, att vi i sådant hänseende stå mycket lågt.
Äfven hos personer, som utpekas såsom riktigt styva spelare, finner man ofta en förvånande brist på ledande principer för spelet. Det är ganska sällsynt, att i Sverige finna en verkligt god whistspelare. Tror Lw att något sådant skulle kunna äga rum i England? Där hade spelet, om det vunnit erkännande, för länge sedan varit föremål för ett noggrant studium, och lika visst, som ingen kan läsa sig att spela vira efter böcker, lika vitigt är det att icke underskatta betydelsen af rigigta och grundläggande priciper för spelet.